Jag var ut och rotade i förrådet idag och hittade några leksaker som Michelle hade när hon var liten. Perfekt till Martin nu. Jag hittade även två par Kavatkängor, ett par i strl 19 och ett par i strl 21. Dom som det var 19 på är bara att glömma och 21:orna har han säkert växt ur innan han ska använda dom. Dom mätte hans fötter på Skoaugust igår och han ska ha strl 22 nu...hm...ungen har stora fötter. Bara han inte får 47 som min pappas morfar hade :). Jag köpte ett par skor åt honom i strl 22 och när jag sätter på honom dom så ser det helt groteskt ut, han får bamsefötter.

Nej, nu ska jag försöka sussa.

Natti natti på er!

Så här kan man också använda en gåvagn. Vänta bara tills Martin kan gå själv med den. Då blir det nog åka av :).

Det är fortfarande krassligt här hemma, men som tur är så är jag inte sängliggandes. Det hade blivit svårt att ha Martin själv hemma då, men i sånt fall hade sambon fått vara hemma för vård av barn. Det måste ju fungera även fast jag är mammaledig....eller??

Jag får aldrig feber, helt otroligt, men så är det. Min pappa var likadan. Istället får man dras med förkylningarna länge. Feber är ju ett sätt för kroppen att slå ut bakterier och virus, men min "termostat" har inte fungerat sedan jag var liten.

Jag fick inte ens feber när jag hade influensan förra året. Tempen var i och för sig upp i 37,5 då och det är mycket för mig som annars ligger på 36,3.

Men sjuk var jag ändå, fy tusan vad ont jag hade i kroppen den gången. Det kändes som alla leder skulle sprängas i tusen bitar och jag kunde knappt röra mig. I samma veva började jag kräkas. Jag var i början av graviditeten och jag trodde jag skulle kräkas upp alla invälvor.

Jag kunde inte äta på över en vecka och när jag kom tillbaka till jobbet så såg jag ut som ett lik. Jag var tvungen att berätta om min graviditet för dom närmsta arbetskollegorna eftersom jag mådde jätte illa och fick springa på toaletten och kräkas hela tiden. Tack gode gud för åksjuketabletterna jag köpte på Apoteket. Dom hjälpte. Jag mådde illa i stort sett hela graviditeten. Därför förstod jag att det var en pojke denna gång för jag mådde bara illa dom 3 första månaderna när jag väntade Michelle. Jag gick också upp mycket mer när jag väntade henne.

Åter till fenomenet "feber". Min temp kan istället gå åt andra hållet, den sjunker. Jag pratade med en läkare om det en gång och han sa att somliga får så, men att man ska vara aktsam för den får inte sjunka under 35 grader för det är jätte farligt. Min temp har som lägst varit 35,3 och då höll jag på att frysa ihjäl.

Det jobbiga är när man är riktigt dålig och ringer jobbet och ska sjukskriva sig, då frågar dom alltid om man har feber......precis som man inte får vara hemma om man inte har "feber". Jag är inte den som är hemma i onödan, snarare tvärtom, man kämpar sig dit fast man mår skit, så sjukskriver jag mig, ja då är jag sjuk och sängliggandes...feber eller inte!!

Sen måste man ju även tänka på sina kollegor som man kan smitta. Det värsta är väl när en kollega tar med sig sitt sjuka barn till jobbet....men hallå, vad tänker man med då? Okej, om det är öroniflammation eller något som inte smittar, men att komma med en snorig och hostig unge till jobbet, det är respektlöst.

Så där ja, nu fick jag ur mig lite tankar och funderingar så här i förkylningstider.

Tjingeling