Igår var det dags för "syjunta" igen :). Det var hos mamma denna gång. Jag var jätte trött och hade egentligen ingen lust att åka ut, men när jag väl var där så ångrade jag mig inte. Det är alltid lika kul att träffa alla.

På väg hem så spöregnade det och jag ska erkänna att jag aldrig varit så rädd när jag kört bil som då.

Det var mörkt, vägen var svart av allt vatten som himlen tömde ur sig, varje spår på vägen var överfyllda av vatten, vid möte såg jag nada, det blåste så bilen vinglade på vägen. Fy fan, rent ut sagt. Det var riktigt läskigt. Jag körde sakta men åkte ändå ifatt en bil och tanken att köra om fanns inte ens. Där låg jag så snällt bakom och sen kom det en blådåre och låg i arslet på mig halva vägen till stan. Måste man ligga så j*a nära när det är sånt väder där man inte ser ett skit? Jag bara undrar. Jag tyckte det var jobbigt att ligga bakom bilen jag kom ifatt eftersom det stänkte en del, men bilen bakom mig kan inte ha sett någonting. Konstigt att han/hon inte körde om....fast där kanske det ändå fanns en spärr som sa att det var farligt.

Jag var överlycklig när jag väl kom in på parkeringen, jag hade överlevt ;-).

Idag har Johan, Michelle och jag tagit vaccin mit "nöffsjukan". Jag ville egentligen inte ta det, men jag gjorde det för Martins skull som inte får ta den och kan drabbas hårt om han får influensan. Man har ju hört att vaccinet tar slut överallt och tanken att ställa sig i en kö flera timmar var inte så frestande så jag ringde till min och Johans husläkarmottagning som är en väldigt liten mottagning och dom hade vaccin. Tydligen så föll vi under riskgruppen eftersom Martin är liten så vi fick komma och ta den på en gång. Det var bara ett par stycken där så vi slapp köa. Så smidigt borde det alltid vara.

Vi skulle kunna ha tagit den på jobbet om några veckor, men då måste vi i varje all iväg med Michelle någon annanstans så nu blev det så här istället.

Sprutan var ganska stor om man jämför med tex TBE så jag var lite orolig, spruträdd som man är :).

Jag såg hur lång nålen var och när Michelle skulle få den så tittade jag bort, men jag tittade när den väl satt i armen och då var hela långa nålen inne i armen....usch tänkte jag, men den gjorde faktiskt inte så ont.

Nu ömmar armen rejält och jag har precis kommit på att det är vänster sida jag sover på...hur ska det nu gå? Det går knappt att lyfta armen så det är nog bra att det är helg så den värsta smärtan har gått över tills på måndag.

Skulle vi bli sjuka av den så slipper man vara hemma från jobbet för det har jag verkligen inte tid med just nu.

Än så länge känner jag mig frisk och kry så jag klarar mig nog.

Nej, nu är det snart dags att gå och tutta kudde.

Natti natti på er.